In my life

In my life

söndag 8 februari 2015

Barns faser

Jag tycker det är svårt, detta ibland med hur man ska göra med sina barn angående olika situationer. Till exempel matsituation, påklädning, läggning, läxläsning... När barnen tycker man är orättvis, vilka strider man ska ta och inte.. Det är inte alltid lätt att ha barn. Och alla åldrar har sin charm och sina jobbiga stunder.
Jag har tre barn i åldrarna 9, 5 och 3. Jag har genomgått många olika faser genom åren och de följer varandra, som de flesta barn gör.
Den klassiska 2-årstrotsen som alla gått genom, mini-tonåren som gjorde Theodor till ett monster och fick mig att börja gråta vissa gånger, i den börjar Ville komma in i nu. Han har inte fått mig till tårar än men kaxigheten är där, testandet med svärdomar, räcka fingret och säga dumma saker finns där. Öronen är typ avhuggna och ingenting går in. Lyssna inte och gör precis tvärtom än det han ska.
Theodor fick tillbaka sina öron och lyssna, men sticker när man diskuterar och något är jobbigt.
Kaxigheten kommer och går och otrevligt bemötande många gånger.
Det suckas och allt är jobbigt när ordet "läxa" nämns och att hjälpa till är som att gå upp för mount everest. Veckopengen är ett minne blott...för varför ska man få veckopeng när man inte kan hjälpa till?
Och varför ska man ha betalt för att hjälpa till. Egentligen? Ska man inte kunna hjälpas åt ändå ibland?
Jag skulle också vilja ha en tia varje gång jag ställer in disken, går ut med soporna, lagar middag, dukar fram, dukar av mm mm ...

Ibland blir man chockad och blir väckt av frukost och tända ljus på lördagsmorgnarna. Guldvärt och så tacksamt. Det får barnen också höra.
Men att lägga fram bestick innan middagen...det är alldeles för jobbigt och det blir sura miner.
Strider att ta? Eller strunta i?
Ella, 3 åringen som blir 4 år om några månader. Snäll och go och glad. Hjälpsam och duktig på att fixa sig själv och ordentlig. Men så när man minst anar det slår det slint och hon blir ett monster. Kan inte behärska sin ilska och gå på andra barn på förskolan. Puttas, slåss om nån kommer i vägen. Och kommer det någon liten snäll kille/tjej som vill ge en kram då för att hjälpa eller trösta, då får de en kloss i vägen. Ella sätter man sig inte på.. men bra eller dåligt!? Inte bra att slåss o puttas såklart! Men bra att hon är framåt, driven och inte är rädd för att ta plats.
Jättesvårt ibland.

Två känsliga pojkar, en med seperationsångest från mamma och gråter lätt för det..
En som är känslig och tänker på gamla saker och börja gråta för det... och en som
är arg, slår i dörrar och skriker sig ledsen.
Tur ingen är långsint ;-)

Älskade barn, om ni visste vad vi föräldrar försöker gör det bästa för ER!
Vi vill ju våra barns bästa men det förstår dem ju inte, förrän den dagen dem själva är vuxna och inser varför man gjorde som man gjorde.
Den dagen hoppas jag att de uppskattar varför man gjorde som man gjorde.
Allt för att skydda dem, ge dem kärlek och visa rätt och fel.
Regler och rättvisa, som i deras värld alltför ofta blir orättvisa.









Känner ni igen er?
Tar ni många strider?
Vilken sorts förälder är DU?
Själv är jag en konsekvent mamma som är rättvis och kärlekfull.
Men ett nej är ett nej. Så har det varit sen Theodor var liten och det tänker jag fortsätta med.
I mina ögon ger det trygghet till barnen. Barn behöver rutiner och regler för att känna sig trygga
och genom att vara konsekvent vet dem (i alla falla mina barn) vad som gäller här hemma och vad de får och inte får. Testar gör de såklart men vilket barn gör inte det!? ;-)


Kram, Carola


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar