Åren rusar iväg...

I morse var det första jag tänkte på, Felicia.. Min lilla ängel där uppe i det blå. För er som inte vet så fick jag ett missfall innan Theodor. I fjärde månaden efter en veckas sjukhusvistelse. Tre dagar efter min 25-årsdag. Det var ingen rolig tid. Jag var knäckt men vem hade inte varit det? Ett förlorat barn och magen som syntes och allt.. Alla såg. Ingen visste. Ja, en jobbig period men efter 1,5 år kom Theodor. Och nu har man två till små pärlor. Tre underbara och friska små liv som är otroligt jobbiga emellanåt men vad skulle jag göra utan dem!? Utan dem vore livet ingen liv. 

Vissa väljer att inte skaffa barn och det är helt upp till dem. Jag säger inget för man har en egen vilja. 

Däremot tycker jag inte om människor som säger "spelar ingen roll vad det blir när jag får barn, bara den är frisk". 

...och om den i n t e är frisk då? Vad händer då? Är det inget älskat barn då?

Det finns de som försöker i år att få barn och som aldrig kan få. Det finns de som adopterar handikappade och sjuka barn för att hjälpa de som har det svårt. Väldigt väldigt fint gjort. 

Jag som arbetar med människor med handikapp och utvecklingsstörning har kanske annan syn på det än dem som tar allt för givet, som många människor gör, märker man då man diskuterar ibland. 

Tror att... Har man sex vid ägglossning blir man gravid och klarar man de tre första månaderna så är det mot målet sen - klart att allt går bra. 

Men så är inte alltid fallet. Jag är en av dem som vet. Jag trodde också allt var toppen tills jag åkte in och trodde jag förblödde... Och ut i miniformat kom en flicka med ett läkarteam som inte ens fanns i närheten av mig. Låg där ensam med världens värkar och förstod ingenting. 

MEN nu förgyller mina tre små klimpar dagarna och nu när man inte har de full tid är tiden med dem ännu mer viktig. 

Vad skulle jag göra utan er... 

Tittade på foton i morse. När de var små... Theodor, Ville och Ella.