Orättvist

Nyss var jag 40 i kön. Nu helt plötsligt har jag 41?? Varför är det alltid sådant krångel när man ska ringa om en sak, att man måste trycka 1, 2, 3, 4, 5 eller 6 innan man hamnar rätt och inte ens då brukar man hamna rätt utan det låter "jag kopplar vidare" i andra änden. Allt för att slippa hjälpa till liksom. Ja, det är lätt att bara koppla vidare och slippa ta samtalet. Irriterande.
Idag gäller samtalet i alla fall personbevis och det ska både jag, Ida och Ella ha för att detta med adoptionen ska bli klart någon gång. Samhället är så jäkla orättvist. Varför ska vi, som gaypar ansöka om ditten och datten innan vi får Ella gemensamt? Det är ju vi som bestämt att vi vill ha henne. Vi som hittat donator. Vi som kämpar för att få bli föräldrar tillsammans. Vi tillsammans vill ha barn och har nu Ville men ännu inte Ella, även om vi har det?!?.... Klart vi båda är föräldrar utåt sett men på papper så är inte Ida mamma ännu. Det är det som är så hemskt, om det skulle hända mig en olycka att jag omkommer... Ja, då är det inte säkert att Ida får ha hand om Ella. Hur sjukt är inte det när det är vi som har skaffat henne. Ja, med lite hjälp då så klart men det är Ida som har sett till att hon hamnade i min mage.
Ja, hela proceduren är ju knäpp och ännu knäppare är det att om man som man och kvinna inte kan få barn och gör exakt samma sak som vi gjort, att kanske kvinnan får en annan mans spermier i sig, en så kallad donator som vi har, så blir den mannen och kvinnan gemensamma föräldrar direkt till barnet  men det är ändå samma grej dem har gjort som vi har gjort. Är det inte sjukt så säg?

Tycker det är diskriminerande i alla fall och med min story och mitt liv, så anmälde jag mig till mamas tävling och de gillade den. Annars hade jag inte blivit antagen till final av så många hundra personer som det var. Jag ser fram emot att dem ska komma hit i veckan och film/snacka för att sen sätta igång med röstningen.

Min morfar skulle vara stolt över mig. Han sa alltid att jag skulle följa mitt hjärta och att han var lycklig om jag var lycklig. Morfar förstod mig och han älskade mig för den jag är och gjorde.
Jag älskar dig morfar, glöm aldrig det om du nu kan höra mig vart du än är.

VÅRA barn tillsammans med vår fina vän Veronica "Onka"

Kram!