Igår var ingen rolig dag att vakna upp till...
Min morfar som gick bort den 7 augusti skulle vi igår ta farväl av i Växjö.
Vi gick upp redan 05.30 för att fixa ordning oss och lämna över Ville till grannarna. Theodor fick följa med på begravningen och Ella skulle få ha barnvakt i Växjö. När vi kom till kyrkan så möttes jag av min så ledsna syster. Min enda syster. Jag är glad jag har henne. Vi stod och tittade på morfars kista, alla fina blommor och tog farväl av vår älskade lille moffe. Han som alltid varit så himla mån om oss och alltid så himla snäll, lagat god mat och suttit och berättat gamla minnen för oss då vi frågat.
Det var en fin begravningen med de allra närmaste. Allra närmast morfar var så klart mormor. Jag tyckte så himla synd om henne där hon satt längst fram i kyrkan. Framför mig. Såg hur ledsen hon var och det gjorde så ont i mig. De hade varit gifta 60 år i år. Väldigt länge...
Jag höll hårt i Idas hand och tänkte att jag hoppas jag aldrig behöver ta farväl av min älskade.
På min andra sida satt Theodor. Han började gråta när de spelade och en tjej sjöng Gabriellas sång. Det var så fint. Den låten hade morfar själv önskat att ha med på sin begravning.
Han hade så fina blommor runt kistan och efteråt satte de ut blommorna där de får ligga i en vecka, då han ska spridas för vinden. Precis så som min lilla Felicia gjorde för 7 år sedan. På samma plats som morfar. Nu är de kanske tillsammans? Vad vet jag. Jag hoppas det i alla fall.
Undrar vad som händer med ens själ efter döden... Vad tror ni?
Min morfar som gick bort den 7 augusti skulle vi igår ta farväl av i Växjö.
Vi gick upp redan 05.30 för att fixa ordning oss och lämna över Ville till grannarna. Theodor fick följa med på begravningen och Ella skulle få ha barnvakt i Växjö. När vi kom till kyrkan så möttes jag av min så ledsna syster. Min enda syster. Jag är glad jag har henne. Vi stod och tittade på morfars kista, alla fina blommor och tog farväl av vår älskade lille moffe. Han som alltid varit så himla mån om oss och alltid så himla snäll, lagat god mat och suttit och berättat gamla minnen för oss då vi frågat.
Det var en fin begravningen med de allra närmaste. Allra närmast morfar var så klart mormor. Jag tyckte så himla synd om henne där hon satt längst fram i kyrkan. Framför mig. Såg hur ledsen hon var och det gjorde så ont i mig. De hade varit gifta 60 år i år. Väldigt länge...
Jag höll hårt i Idas hand och tänkte att jag hoppas jag aldrig behöver ta farväl av min älskade.
På min andra sida satt Theodor. Han började gråta när de spelade och en tjej sjöng Gabriellas sång. Det var så fint. Den låten hade morfar själv önskat att ha med på sin begravning.
Han hade så fina blommor runt kistan och efteråt satte de ut blommorna där de får ligga i en vecka, då han ska spridas för vinden. Precis så som min lilla Felicia gjorde för 7 år sedan. På samma plats som morfar. Nu är de kanske tillsammans? Vad vet jag. Jag hoppas det i alla fall.
Undrar vad som händer med ens själ efter döden... Vad tror ni?
Farväl älskade älskade morfar
Jag känner samma sak för min morfar. Han har varit som en pappa för mig och jag har alltid sagt/känt att han aldrig får dö...
SvaraRaderaKan inte förstå känslan av att inte ha kvar sin morfar, bara att jag är ledsen för er skull! Ögonen tårades när jag läste.
Vem var lilla Felicia? Hoppas de tar hand om varandra "där uppe" nu!
Kram!